Som grädde på moset....

Sitter här med mitt kaffe och en halväten smörgås, ingenting konstigt med det. Förutom att     frukosten borde varit avklarad för en timme sedan. Sitter här med tankarna malande i huvudet. Borde äta, göra mig i ordning för att hämta sonen innan jag skall gå iväg till tandläkaren. En ny tandläkaren då jag har flyttat och det nu är dags för koll igen. Sonen ja!

Sonens kontaktfröken från dagis ringde för några timmar sedan. Hon ville bestämma tid för möte med resursteamet på förskolan. Vi visste sedan tidigare att de på dagis uttryckt sin oro över att sonen har koncentrationsproblem samt brister i sociala kontakter. Inget konstigt med det. Fast efter efter ett långt samtal då jag hade behov att prata av mig lite, framkom det saker vi inte hade någon aning om. Ibland är det kanske bra att jag pratar på. När hade det kommit fram? På mötet? När? Min sambo A, har flera gånger per mejl och vid hämtning/lämning efterlyst samarbete kring sonen. Kanske kunde vi få lite tips på hur vi bäst skall hantera sonen så han får den hjälpen han behöver. De har aldrig hört av sig förrän nu, om ett möte med resursteamet.

Jo, fröken berättade om att förskolan ansökt om extra pengar för att sonen skall få extra timmar i skolan till hösten med en egen resurs. Att sonen är så otroligt lättkränkt denna terminen. Han blir utåtagerande mot fröknarna och de andra barnen. Han tål inte tillsägelser. De andra barnen har reagerat. De har blivit ledsna och arga. De andra föräldrarna har reagerat på vår son. Sonen skriker att han skall hämta vapen och skjuta ned hela dagis bla.

Jag blev inte förvånad tyvärr. Vi har ju försökt att få hjälp men vart skall vi vända oss? På Bup har vi inte fått hjälp till storasyster trots fem års rännande där med rop på hjälp. Jag sade att jag förstått att det är något då jag känt blickarna från de andra föräldrarna då jag hämtat sonen. De har knappt hälsat på mig. De nickar som bäst och tittar sedan förbi mig och sonen. Sonen har inte blivit bjuden på ett enda kalas av dagis kompisarna. Själv bjöd han alla killarna  i vintras då han fyllde 5 år. En kille från dagis var och lekte hos oss för 3 månader sedan. Sonen var då lite bråkig och killen blev ledsen. Pappan sade att det kan bli så och sonen skulle få komma dit nästa gång. Nästa gång? Min sambo A ringde samma pojkes pappa för 3-4 veckor sedan och pojken kunde inte då, en annan gång sade han. En annan gång? Jag vet att det inte blir en annan gång. Hoppas ju att jag har fel. Jag känner så väl igen detta. Känner det på mig, in i märgen känner jag att vår son är utfryst. En av mammorna som knappt tittar på oss är lärare och mamma till pojken som var hos oss en enda gång. Min sambo A har tyckt jag övertolkar. Kommer han tycka det nu med? Hur länge skall han blunda? Varför har förskolan inget sagt tidigare? Jag har ju sett på dem att det är något och har försökt att lirka lite. Fast de har gett skenet av att det verkar gå rätt bra ändå. Varför då???När hade de tänkt berätta för oss? Om jag inte hade varit en babbel moster så hade fröken inte sagt något, än!Jag är så ledsen och besviken. Ledsen för att sonen mår så dåligt och besviken på förskolan.

Nu skall jag samla ihop mig för att hämta sonen på förskolan och sedan gå och möta min tandläkarskräck. Efter det väntar ett överdådigt fikabord hos mormor som fyller år idag.

Det är så mycket med storasyster nu med och nu kommer detta som grädde på moset…..

Obs! Ett två år gammalt inlägg.

Sockerknarkaren.... Candycrush!

Kräks, farväl äckligt godis! 

Har för två veckor sedan inte ätit godis. Har unnat mig lite sockerkaka då och då till svart kaffe. Min räddning är att tugga tuggummi från apoteket! 

Hur kan fikabröd vara bättre än godis, tänker ni kanske? I mitt fall så vräkte jag lätt i mig godis och chips. I mängder!!! Menar då verkligen i mängder, blääää! Jag tror på att trappa ned på sötsaker i mitt fall. 

Ett bevis på detta var igår kväll. Särbon kom hem med en jättepåse fylld med godis. Jag åt 10-12 bitar och mådde illa. Blev verkligen jätte dålig! Kände mig nästan magsjuk! Tog ändå 3 bitar till?! Blev ännu sämre. Så inget mer godis till mig inte! Jag fick ta mig en macka och mådde bättre. 

Så denna gången har jag satt STOPP - slutat helt med godiset. Nästa steg är att dra ned på fikabrödet. Alltid en början.....

Mitt enda sockersug nuförtiden - virtuellt sockerknark!

10 minuter

I somras var jag och min dotter E som var 10 år, på ett litet mysigt fik på vår lilla ort. Vi var nyligen inflyttade och blev överförtjusta i detta fik med så mycket härliga bakverk och smörgåsar att välja på. Dessutom var de hemgjorda och unika. 
Sådant gillar vi. Fast med så mycket att välja på så kan det ändå vara svårt för dottern att hitta något hon gillar. Hon stod länge länge och valde. Jag stod tålmodigt och väntade och då och då passade jag på att ge henne några förslag. Som tur var det ingen i kö och hon kunde i lugn och ro stå och tänka och välja och samt byta ut bakverken. Äntligen valde hon ett wienerbröd. 
Sedan var det samma sak med drycken. Den unga kvinnan bakom disken var ovanligt tålmodig och tillmötesgående. Inte alla som är det. Hon reagerade inte alls när dottern ibland i frustration av att inte kunna bestämma sig grimaserade och smågrymtade. Hon kunde inte bestämma sig för en dryck så jag sade att vi börjar att äta men kan ta en dryck senare. 
Jag kunde äntligen börja dricka mitt kaffe och äta min smörgås. Då kom dottern på att hon ville ha en sked till wienerbrödet. Jag uppmuntrade henne att hämta en. De fanns alldeles bakom oss. Hon ville inte. Efter en stund hämtade jag en sked. Hon blev glad. Fast skeden var ingen bra den gled bara av wienerbrödet. Jag föreslog då en gaffel och efter en stunds tänkande och bollande hit och dit, tyckte hon det var en bra ide.. Nu kunde jag fortsätta att njuta av mitt kaffe.. Då kom dottern på att hon ville ha juice i flaska. Vi tog en flaska och sade att vi betalar senare. Dottern var nöjd. Plötsligt tappade hon gaffeln i golvet. Jag sade att det inte gjorde något och uppmuntrade henne igen att hämta en ny men då jag såg hur stressad hon var gick jag själv istället. 

Nu kunde vi fika klart. Jag såg hur hon började skruva på sig av oro. Precis innan jag skulle ta sista klunken kaffe kunde hon inte hålla sig längre utan sprang bara ut med buller och bång. Jag förklarade för kvinnan bakom disken att E är en speciell tjej. Sade att vi är nyinflyttade och att hon har autism och adhd och därför har vissa svårigheter. Jag såg hela tiden E som småsprang utanför. Kvinnan bakom disken log och sade att det förstod hon nästan på en gång. Jag såg lite förvånat på henne men förstod sedan innan hon fortsatte att hon hade erfarenhet av detta. Hon hade jobbat med barn och ungdomar med npf. Vi konstaterade båda två att denna lilla ort var bra för barnen, både hennes och mina. Hon hade flyttat hit från samma storstad som jag för några år sedan. När vi gick därifrån kom E på att vi glömt betala för juicen. Jag betalade och vi gick hemåt. När vi kom hem så berättade jag för sambon om vad kvinnan sagt. På inte ens tio minuter hade hon sett vad inte bup, soc, dagis och skola sett på alla dessa år! Vi gick hos bup i 5 år utan att de såg hennes autism! Här var det en kvinna som såg det på tio minuter! Vi hade råkat ut för det två gånger innan att en helt okänd person för oss kunna se detta. Alla andra som hade kontakt med dottern dagligen och som dessutom hade massor av bakgrundsinformation om dottern samt info om hur hon fungerar hemma och utanför hemmet hade inte sett något alls? Som sagt tio minuter….

En gråsvart skitdag då inget blir gjort!

Blankt, blankt, blankt......tomt, tomt, tomt.....grått, grått, grått....

Så är det verkligen idag! Har så mycket jag vill säga men det vill bara inte ut! Skall sanningen fram så vill jag bara sitta här i fåtöljen och stirra på ingenting alls. Samtidigt som jag vill hoppa upp och ned och skrika rakt ut. Vet inte vad jag vill och har flera måsten jag borde ha betat av idag.

Kylskåpet gapar tomt, diskhögen växer och jag går barfota utan strumpor. Vet ju att jag borde ha handlat mat senast i måndags, diskat idag och ha strumpor på, annars fryser jag! Jag har så dålig blodcirkulation i fötterna. De blir alldeles iskall efter ett litet tag. Känner redan hur kalla de blivit. Fast det ignorerar jag, precis som med allt det andra.

Jag vaknade 09.00 av att min mobil larmade mig för att förhoppningsvis stiga upp pigg och alert. Stängde av larmet. Låg och funderade på allt och inget. spelade lite på mobilen. Tänkte lite till. Beslöt mig för att stiga upp. Tittade på klockan som visade på.....

...jäklar kom nyss på att jag inte tagit min medicin! Helvete!

Så, nu är jag tillbaka! Känner mig yr i huvudet med. Kanske har jag fått ännu en influensa? Mina tankar vandrar och rusar fram i turbofart.

Under tiden jag suttit här och skrivit har jag hunnit tänka tusentals tankar på en micro sekund, känns det som. Hänger knappt med själv i dem! Tänkte på allt som jag borde göra, borde ha gjort, på dottern som är hemmasittare, på särbon som snart kommer hem. Som kommer att se hur det är med mig idag. Ingen id'e att försöka se glad ut. Han genomskådar mig på en sekund. Vad mina fötter är kalla!

Jag är en kontrollmänniska. Så, nu var det sagt också! Jaha! Vad är det med det då? Mycket. Det liksom styr hela mitt liv tillsammans med mina diagnoser jag får dras med hela livet mer eller mindre. Jädrans, vilket långt inlägg detta kommer att bli. Vem orkar läsa en hel roman? Kontrollmänniska var det ju jag skulle skriva om. 

Allting måste vara så perfekt. Skorna måste stå i rad på skohyllan. Annars blir jag galen. Allting har sin plats! Ligger något där det inte borde ligga....ja, då blir jag galen! Hittar ju inget då. Jag brukar då springa omkring och skrika på min omgivning (min dotter och särbon när han är här) och undra var i hela friden de har gjort av det som jag letar efter. Ofta efter en stunds skrikande och letande hittar jag äntligen det jag letat efter! I samma stund som jag tar i saken så inser jag att det är jag som förlagt den! Oups!
Jag brukar skratta åt saken och ber sedan skamset om förlåtelse till den eller de som fått orättvist utskällning. Så typiskt mig!

Jag älskar att göra en massa saker som jag mår bra av fast det blir nästan aldrig av. Varför då kan man ju verkligen undra? Det är väl bara att sätta igång eller? Nja, önskar det vore så enkelt.

Kontrollbehov i kombination med adhd. Jag har svårt att komma igång av flera olika anledningar. Först måste jag välja vad jag vill börja med att göra av allt kul som lockar. Skall jag måla krukor, tapetsera ett skåp, lära mig att virka, läsa en bok, träna med hantlarna, dansa runt lägenheten som en tok eller kanske måla färdigt tavlan jag påbörjat. Ja, listan kan göras hur lång som helst och jag skulle vilja vara en bläckfisk med åtta armar som kunde göra flera olika saker samtidigt. Ultimat. När jag väl kommit på vad jag vill så skall jag skaffa fram det som behövs. Ibland saknas något och då blir det inte gjort av den anledningen och så börjar jag beta av listan igen, ha ha ha! Helt galet, jag vet!

När jag sedan sätter igång igen så tänker jag oftast länge och funderar ut hur jag vill ha det. Vill ju att det skall bli helt fantastiskt. Ja, helt enkelt strålande.  
Så det slutar oftast med att det blir liggandes halvfärdigt eller helt enkelt ogjort.

Hela mitt liv känns halvfärdigt och ogjort! Jag har ju inte lyckats med ett enda jävla dugg förutom mina barn då förstås.    

Har inte varit så här deppig på länge nu. Värre blir det dessutom nu när jag har fått influensa med. Idag var ingenting bra. Jag har dystymi som är en kronisk depression. Mina dagar är oftast grå. Ibland ljusgrå eller grafitgrå eller elefantgrå för att nämna några nyanser. Ibland har jag några riktigt bra och ljusa dagar och ibland några riktigt svarta. Fast oftast är de just grå. Skriver mer om det någon annan gång.

Är lite gladare nu. Min tokiga blivande make lockar mig alltid till skratt vilket är bra för mig. Jag påverkas väldigt lätt av yttre faktorer. Glada och positiva saker gör mig på bra humör. Dåliga och negativa saker sänker mig. Så är det väl för de allra flesta tänker nog många! Fast inte så som det påverkar oss med dystymi, i alla fall i mitt fall.

Nu skall jag ta mig en kopp te innan jag kryper ned i sängen tillsammans med min särbo som sover här inatt.

Socialträning - ett steg i rätt riktning

Sitter här och våndas, inte mycket dock. Fast oron finns där djupt inne ändå.

En rädsla för något, vet ej riktigt varför den finns där. Den har gnagt inom mig så länge som jag kan minnas, den kallas social fobi! 

Att öppna dörren för att gå ut kan tänkas enkelt. Fast för den som lider av social fobi kan det kännas som en tjock vägg av hinder. Hursomhelst, när jag väl kommer ut brukar det bli bättre. Nuförtiden klarar jag av det mycket bättre än förr. 

Skall strax ned på stan och gå på banken, leta efter en bra frisör och handla mat. Att träffa så många nya människor tar dock mycket av min energi.  Får hoppas det går bra idag! 

6 knep för att överleva mitt livskaos

Så där ja, ännu en ny blogg! Har säkert över tio bloggar som svävar runt i cyberspace. Varje gång tänker jag att nu, nu skall jag skriva så fingrarna blöder och nacken värker. Visst blöder nästan fingrarna och nacken värker konstant men inte av skrivandet, utan för allt spelandet på datorn!
Jag får liksom aldrig till det. Så är det med allt jag vill göra. Jag skall börja träna, äta sundare, sova bättre, bli en gladare och snällare mamma och så vidare i all oändlighet. Aldrig får jag till det!

Fast nu har jag liksom inget val längre. Läkarna säger att jag löper stor risk för att få diabetes om jag inte går ned i vikt och äter sundare och rör mig dagligen. Jag lyckades gå ned fem kilo för ett år sedan för att gå upp fyra kilo för ett tag sedan. Hm, inte så som jag hade tänkt mig inte! Har dessutom högt blodtryck vilket inte är en bra kombo med diabetes. Lägg på diverse diagnoser och en extrem stress på det så blir det till en härlig explosiv molotov cocktail! Tror det heter så! 

Angående stressen så har vi nyligen flyttat, sonen kvar hos pappa på gamla orten och dottern är för tillfället hemmasittare! Jippie! Vi går på varandras nerver med spikskor. Milt sagt! Jag håller på att tappa det lilla förstånd jag har - HELT! Vad jag än säger, vad jag än gör, så resulterar det i enorma raseriutbrott hos dottern. När mitt favorit ord lågaffektiv, börjar blekna för att inte existera längre. Då är det riktigt illa!

Rektorns plan är att dottern börjar i skolan igen efter påsklovet. Efter att hon har fått hembesök av kuratorn och sjuksköterskan på skolan. Kul! Jag som verkligen älskar hembesök. Är ironisk nu.

Så hur skall vi överleva detta?   

6 knep för att överleva

1. Skriva på en blogg - VARJE dag!
2. Mycket närhet med min älskade särbo.
3. Piska mig själv att träna - DAGLIGEN! (all träning är bra som t.ex promenader och städning mm).Mycket sex.
4. Läsa bra och intressanta böcker.
5. Sjunga så ofta jag kan.
6. Mycket sex.                                                

Kanske hjälper det mig att behålla förståndet några månader till eller åtminstone tre veckor tills dottern börjar skolan. Spännande att se hur jag kommer att kunna hålla detta!